Hur ska man förklara ...

Hur ska man förklara - persiska högtider?

Iran

21 mars - Naw Ruz (Nyårsfesten):

I det forna Persien hade man två årstider. Den varma årstiden varade sju månader och den kalla varade fem månader. I början av varje årstid anordnade man en fest. Festen i början av den varma årstiden dvs vid vårdagjämningen kallades Naw Ruz. Denna dag tog man ut djuren på bete. Vid festen i början av den kalla årstiden (Mehregan), solgudinnans fest, tog man in flocken. Dessa två fester var de viktigaste högtiderna för iranierna. Nu firar man inte längre solgudinnas fest, men Naw Ruz är fortfarande den första festen.

I äldre tider brukade man 25 dagar före Naw Ruz göra tolv stolpar av lera och odla tolv olika sädesslag och frön som vete, kom, havre, hirs, majs, ris, ärter, bönor och sesam. Det som växte bäst trodde man skulle ge den bästa skörden under året.

Nu brukar man fira Naw Ruz lite annorlunda. Dagen före Naw Ruz (nyårsafton) tar man fram de saker som hör till den s.k. “nyårsdukningen“. Man brukar duka fram på ett bord eller breda ut en duk på de mjuka persiska mattorna på golvet. Det här bordet heter “Haftsin“ på persiska och betyder “de sju saker som börjar på S“.

Det som måste finnas på bordet är följande:

* Senjed: en sorts söta frukter som smakar ungefär som dadlar och växer i öknen under svåra omständigheter. Frukten symboliserar tålamod.

* Somaq: det är en sur krydda och med den önskar man maten en god smak i framtiden.

* Sabzeh: som är en bricka med groddar av vetekorn, linser eller liknande.

Med detta önskar man att det ska bli ett år med bra skörd.

*Sib: som är ett rött äpple och symboliserar glädje.

* Sonbol: hyacinter som symboliserar skönhet

* Sekkeh: guldmynt (det går bra med andra pengar också) och detta symboliserar kampen mot fattigdom.

* Serkeh: vinäger som symboliserar rörelse i livet.

Dessutom ska det finnas:

* En spegel: som symboliserar renheten.

* Målade ägs.

* Koranen(fasl somliga har i stället poeten Hafiz dikter).

* Kakor och nötter.

* En skål med en guldfisk i.

Vid denna fest brukar man samlas hos den äldste i familjen och äta Naw Ruz’ speciella mat som består av fisk (för det mesta sik) med ris som har blandats med dill, persilja, gräslök och färsk vitlök så att riset blir grönt.

När det är dags för det nya året, brukar alla i familjen sitta runt “Haftsin- bor- det“. Någon läser ur Koranen eller en dikt ur Hafiz diktsamling. Det sägs att i samma ögonblick som det nya året börjar, kommer den lilla guldfisken i skålen att sluta simma och bli blickstill för ett ögonblick!

När det blir nyår önskar alla varandra gott nytt år. Man går till den äldste och kysser honom eller henne. Sedan ger man presenter eller en ny sedel till de yngre.

Det är en sed hos iranier att man ska besöka alla släktingar och vänner vid nyåret. Under de första fem dagarna av nyårsfesten brukar de äldre i släkten stanna hemma och de yngre besöker dessa. Sedan besöker de äldre de yngre. Nyåret är den tid på året då man träffar även dem, som man inte hinner träffa under resten av året.

3 april - Sizdah-bedar (trettondag Naw Ruz):

Trettondag nyår, (Sizdah-bedar på persiska som betyder trettondagsutflykt) infaller alltid i början av april och är en stor helig dag. Man kallar också denna dag en olycksdag. För att undvika olyckor eller otur gör man en utflykt för att mota bort oturen. Man äter speciell mat för den här utflykten t.ex. ris med bondbönor som smaksätts med dill. Riset serveras med kyckling eller lammkött.

Unga flickor brukar knyta grässtrån denna dag för att skåda sina kommande fästmän. De brukar sjunga den här ramsan: “Nästa år på trettondagen är vi gifta, bär vi en sjal och håller ett barn i famnen.“

21 december - Jälda (vintersolståndet):

Jälda betyder födelse eller födelsetid, som här refererar till “födelse av ljuset“. Det är sista höstnatten och första vinternatten. Det är årets längsta natt och sista natten i den nionde månaden i den iranska kalendern “Azar“.

Iranier brukar äta frukter, rostade biandnötter och spå på Hafiz (en iransk poet) diktsamling. Några dagar före festen brukar frukthandlama lägga fram vattenmeloner, honungsmeloner och granatäpplen, för det är frukter som man av tradition äter under denna natt. Det är också brukligt att en nyförlovad man ger en stor vattenmelon eller honungsmelon och smycken av guld i present till sin fästmö den här natten.

Chahar Shanbeh Suri (Eldfesten):

Varje år firar man i Iran den sista onsdagen före vårdagjämningen. Man brukar kalla festen Chahar Shanbeh Suri som betyder onsdags/esten eller eldfesten.

Denna tradition kommer från den tid då Zoroastrism var rådande religion i Iran, före islam (mer än 2500 år tillbaka). På den tiden firade man eldfesten till de goda andarnas ära. Man tände brasor på hustak och på så sätt trodde man sig kunna visa de goda andarna vägen till deras hem. Samtidigt ville man skrämma bort de onda andarna och bränna bort sjukdomar.

För zoroastrier var elden Guds bästa gåva till människan. Man brukade bevaka och bevara en helig eld som alltid hölls vid liv av prästerna i templen.

Nuförtiden firar man eldfesten lite annorlunda. På eldfestens afton anordnar man sju eldar. Man hoppar över eldarna och talar till flammorna. Denna ritual tror man skall rena själen, bota sjukdomar och göra livet ljust. När man hoppar säger man till elden:

“Min blekhet är för dig.

Din värme är för mig Må du uppfriska mig. “

Efter dessa ceremonier har man fyrverkerier och barnen gör ungefär som svenska barn gör vid påsk. De döljer sina ansikten med en sjal, tar en skål och en sked och bankar på skålen utanför sina grannar. De får då kanske t.ex. kakor, nötter eller godis i sina skålar precis som svenska barn får godsaker i sina kaffepannor vid påsk.

Unga flickor brukar gömma sig i mörkret och spå sin framtid från förbipasserandes samtal. Lyckligtvis spår man nära nyårsfesten och våren när folk för det mesta pratar om glädje och roliga saker.